I'amafunnything

Ja vad kan man säga mycket saker händer och var ska man börja egentligen. Val har tagits och gjorts för väl ska jag vara helt ärlig vet jag inte om det är för det bästa då jag har varit väldigt splittrad, där jag både har känt mig glad och ledsen över beslutet. Jag är glad över det faktum att jag får träffa min familj och mina vänner i Luleå och få vara med dem under denna kommande period.  Det som jag känner mig ledsen över är att jag känner mig som ett misslyckande för att jag inte kunde fixa det som gjorde att jag var tvungen att ta detta beslut. Jag har haft svårt med skolan och som jag har beskrivit innan går jag ett program som jag kommer bli hälsovetare och få en kandidatexamen. Jag önskar jag kunde säga att jag har haft ordentliga orsaker, eller så kanske dem är det de vet jag inte. Men under de två första åren har varit prövande för mig, inte bara det att jag har prestationsångest utan också det faktum att mitt psyke har fått stå emot väldigt mycket. Min mormor gick bort under hösten första året och det tog i mig väldigt mycket då hon hade en stor betydelse i mitt liv.  Jag blev inte ledsen bara för det faktum att hon gick bort utan jag fick även veta en del saker omkring som fick min värld att vändas lite upp och ner och det fick mig komma till insikt om att jag bokstavligen kom till att hata en person i det sammanhanget. Vad det är och varför kan jag inte direkt gå in på då det är för personligt. Andra saker var bland annat en del tjafs och bråk mellan mig och mitt ex, och även där tänker jag inte berätta vad det handlar om. Då det handlar om situationer mellan två parter och i detta fall är det väldigt personligt. Detta är även i respekt för den andra parten, även om jag inte bryr mig om personen nu överhuvudtaget så vill jag inte dela med mig helt av det.

 

Utöver detta har det varit prövande sedan en lång tid tillbaka, då jag alltid har strävat att prestera och speciellt när det kommer till skolan. Detta går faktiskt tillbaka till mellanstadietiden och framåt, där jag har haft svårt att berömma mig själv för det arbete jag faktiskt gjorde och betygen jag fick var inte alltid nog bra eller för det mesta var det aldrig bra nog. Jag har alltid velat visa mig för andra att jag duger och att jag kan jag med, genom att visa mig bra inom skolan. Dock har ingen sattit någon form av press på mig utan det är jag som har gjort det för mig själv eftersom jag har velat söka acceptans genom prestation. Ingen i min familj har satt den pressen på mig även om jag själv har inbillat mig att uppnår jag inte en viss nivå så duger jag inte. Det har varit tvärtom, min mamma har alltid sagt att sträva efter att göra det bästa du kan. Men för mig har inget jag har gjort varit det bästa jag kan då jag aldrig har kunnat nå upp till de nivåer jag själv har velat. Vilket har i sig fått mig att bli mer besviken på mig själv och jag har därigenom tryckt ner mig själv över saker jag gjort, inget har varit nog bra i mina egna ögon. Jag har aldrig dugit i mina egna ögon och det har jag haft fram till nu då jag är 23 år gammal och det är något jag fortfarande får jobba emot. Försöka att bli glad över de arbeten och sakerna jag faktiskt gör och att jag duger som jag är. I detta sammanhanget känner jag mig misslyckad genom att jag inte kan fixa mina högskolestudier, och göra det som känns så enkelt för många (min tolkning). Det låter kanske lite löjligt att bli upprörd över en sådan grej, det kanske det är i ögonen på vissa men i mina ögon är det ännu ett bevis på att jag är ett misslyckande då jag inte fixar det och kan ta examen direkt med mina klasskamrater. Att jag har tagit mig så här långt och att jag faktiskt är påväg någonstans har inte riktigt funnits för mig att kunna ge berömmelse för. Jag har ju ändå tagit mig från att växa upp i en liten by till denna stund.

 

Valet jag har nu behövt ta är jag behöva skjuta upp min examen ett år p.g.a att poäng inte räcker till för att ta mig in på höstterminen och ta igen det jag ligger efter med. Jag ska inte ljuga jag är besviken på mig själv men trots det så, detta låter kanske lite roligt så är jag glad. Hade ni sett mig för ett år sedan hade reaktionen blivit helt annorlunda, men nu är jag ändå glad och positiv trots att saker och ting har blivit som de har. Varför jag reagerar på detta sätt beror helt och hållet på sommaren som har varit. Hade ni sett mig innan sommaren hade det inte gått och känna igen mig och det kan ni läsa om varför i inlägget We all have wounds. Jag mådde skit bokstavligen och genom denna sommaren fick jag chansen att komma upp till Luleå, träffa min familj, umgås med mina vänner och få ett sommarjobb. Tack vare det började jag må bättre och inom loppet av fyra månader genomgick jag enligt mig själv en av de största utvecklingarna som jag någonsin gjort i mitt liv. Det är ett stort tack till min familj som fanns där och hjälpte mig genom den perioden.Jag kan lyfta fram speciellt två som har varit med och påverkat det, de är min mor och min lillasyster. Min lillaysyster är en av mina största motivationskällor och en av de som betyder mest för mig. Hon är en av mina största supportrar och genom henne har jag även en som jag kan prata med, låter kanske mycket att berätta om mina problem för en som är 11 år. Men hon lyssnar och ger mig råd som låter så enkla när hon för fram dem och hon säger som det är, inga lösa trådar alls. Hon tycker att vad jag än har gjort så är jag bra som jag är och att även jag förtjänar lycka.

 

Min mamma är den andra som har varit med och påverkat min sommar, på det sättet att det har varit henne jag har kunnat prata med som mest. Hon är en människa som j står för sina åsikter och är en person som jag vet har kämpat på bra och hittat sätt som passar för henne när det kommer att uppnå positivitet i sitt liv. Hon är pedagogisk och lugn när jag pratar med henne och hon vet vad hon ska säga för att få mig att inte förlora mitt hopp. Hon får mig att vilja jobba för min egen lycka och att inte ge upp även när saker vänder sig upp och ner. Jobbet jag hamnade på fick jag träffa hur härliga människor som helst både inom personal och de som jag hjälpte. Jag jobbade på Bergnäsets Hemtjänst och jag trivdes där från dag 1 och mycket var tack vare personalen som fick mig att känna mig så välkommen. Genom det växte jag mycket på personligt plan och har börjat få en starkare självkänsla och ett starkare självförtroende. Tack vare detta jobbet kom jag även till insikten att det är människor jag vill jobba med och det är hälsa som jag vill vara med att hjälpa till att förändra. 

 

Det är dessa punkter som får mig att bli glad och inte gräva ner mig i denna situation, för jag har lärt mig att se ett ljus genom mörkret. Genom dessa månader som var växte jag mycket som person , så vem vet hur mycket jag kommar att växa under den här kommande perioden.  Att även om jag inte kan ta min examen till nästa år så tänker jag inte ge upp om det och jag är inte sämre för det. Jag vet att innerst inne är jag envis och inte ger upp när jag väl sätter mig in i det och samma gäller det här. Jag tänker stå där med min kandidatexamen i handen och ge mig själv en klapp på axeln och säga att du gjorde det, du tog dig hit och du gjorde det trots att du hade det jobbigt. För du kämpade och gav inte upp, du hittade andra vägar för att nå hit men du gjorde det! 

 

 Ge aldrig upp om din dröm, du kommer att ta dig dit även om vägen dit inte är den rakaste att vandra på. Du kan och det går, ge dig själv beröm på vägen då du vid varje steg blir starkare och att varje steg du tar kommer att utveckla dig som person.