I'amafunnything

Alkohol, smärta och sorg. Det har blivit en del av min vardag. Eller det har varit så hela mitt liv i stort sett. Så jag ska inte ljuga. Mitt liv har inte varit bra, varken nu eller när jag var mindre. Men det blev värre när högstadietiden kom. Jag föddes i en familj med många problem. Min pappa var beroende av alkohol och droger. Jag gillade honom mindre när han var påverkad. Han slog både mig och min syster Amelia. Mamma jobbade sent från måndag till lördag medan pappa var hemma och drack hela dagarna.
Söndag var den enda dagen hon kunde vila ut. Vi ville såklart inte störa henne då utan vi lät det vara. Hon jobbade så hårt för att jag och Amelia skulle få ett så bra liv som möjligt. Eftersom hon inte fick det lika bra när hon var liten. Det var det jag gillade mest med mamma hon brydde sig om oss. men det fanns en sak jaginte gillade och det var att hon var feg. Hon vågade inte säga emot pappa när nar han skrek mot henne och misshandlade henne framför våra ögon. Hon trodde att hon skyddade oss genom att smällarna från pappa men hon visste inte vad pappa gjorde mot oss när hon jobbade. Vi hade inte hjärta att förstöra hennes söndagar. Allt det här hände när jag var mellan 5 till 13 år gammal samma år jag började högstadiet. Min syster hann bli fem år när allt slutade. Det kom som en stor chock som jag aldrig kommer att glömma eler förlåta.

Det var efter min första skoldag i högstadiet. Det var jag som skulle hämta Amelia från hennes dagis eftersom det låg inte så långt från min skola. Men iallafall när vi kom hem så fanns polis och ambulans på plats utanför vårat hus. Jag blev väldigt fundersam på vad som hade hänt. Min syster har glömt bort vad som hände den dagen men jag kommer ihåg varenda detalj. När vi kom till huset så kom en polis fram till oss och frågade om vi var barnen som bodde i det här huset. Jag nickade och frågade vad som hänt, polisen kunde inte få fram orden riktigt men jag kunde se på hans uttryck att det verkligen hade hänt något hemskt. Mitt hjärta började bulta och jag såg upp mot huset. Jag släppte taget om Amelia och kutade in i huset och det var då jag fick se det hemska som skett.
Den vita hyn, de tomma ögonen men framför allt det röda som fortfarande rann ur kroppen, det mörka blodet. Mitt hjärta stannade av helt och jag kände hur ögonen började fyllas med tårar. Jag fick först i fram några ord. Men när en kvinnlig polis märkte mig och bad mig att gå ut och inte vara inne. Då skrek jag och sprang fram till den livlösa kroppen. Polisen försökte få ut mig men jag ville inte, ingen skulle få mig att lämna henne inte nu när hon behövde mig. Till slut fick tre poliser bära mig ut, men jag ville inte, jag sparkade och slog emot. Jag skrek och skrek men ingen lyssnade. Det sista jag kommer ihåg är att jag skrek "MAMMA, lämna oss inte... MAMMA.. NEEEJ VAKNA SNÄLLA". När trots allt kämpade för att stanna i huset så var jag ute. Jag kunde inte tro det somn hänt och pappa var inte hemma . Han som alltid är hemma men inte nu.

Jag visste inte vad jag skulle göra och säga till Amelia. Hon satt på en polisbil med en glass i handen med den kvinnliga polisen. Jag kunde inte berätta för henne och det var inte säkert att hon skulle förstå för att hon var så liten. Jag har fortfarande inte sagt exakt om vad som hänt och jag vågar inte riktigt än. Jag vaknar fortfarande gråtandes av mardrömmar om min mammas lik liggandes på golvet med den hennes tomma blick. Men i drömmen är pappa med och försöker döda mig efter dödat Amelia. Men när jag vaknar vet jag att han inte kommer att göra det. För ett år sen dog han av alkoholförgiftning. Men då grät jag inte, nej inte en enda tår. Jag log av tanken för en sådan människa förtjänade inte att leva. Efter allt han hade gjort mot oss. Jag avskydde honom med hela mitt hjärta.